Mats Jonsson hos Forum för levande historia

25 maj 2022. Serieförfattaren Mats Jonsson återkommer till Stockholm. Denna gång hos Forum levande historia. Kan avnjutas även digitalt. Mer information i länken nedan.

Min okända historia | Forum för levande historia

Min okända historia | Forum för levande historia

Tecknarna och författarna Mats Jonsson och Joanna Rubin Dranger samtalar utifrån sina böcker ”När vi var samer” och ”Ihågkom oss till liv”.Mats Jonsson och Joanna Rubin Dranger är aktuella med var sin släkthistoria i serieform där de själva är huvudpersoner och läsaren får följa deras sökande efter sanningen om sin släkts öde. Deras släkthistorier är också större berättelser om rasism och förtryck. Joanna Rubin Drangers bok ”Ihåg kom oss till liv” handlar både om judiskt liv i Sverige och om hur hennes släkt drabbats av Förintelsen.

Mats Jonsson på Kungliga Biblioteket

18 maj kommer serieförfattaren Mats Jonsson till Kungliga Biblioteket i Stockholm. Var där i god tid. Bokning av biljett är inte möjlig.

Berät­tel­ser från KB: Från Vuor­be­jaurs skogar – seri­e­ro­man om samisk histo­ria – Kungliga biblioteket – Sveriges nationalbibliotek – kb.se

Berät­tel­ser från KB: Från Vuor­be­jaurs skogar – seri­e­ro­man om samisk histo­ria – Kungliga biblioteket – Sveriges nationalbibliotek – kb.se

”Ingenting vet jag. Var skall jag börja?”, utbrister den tecknade figuren Mats i När vi var samer. I boken får vi följa Mats Jonssons sökande i sin släkts tidigare tysta arkiv.

Berät­tel­ser från KB: Från Vuor­be­jaurs skogar – seri­e­ro­man om samisk histo­ria – Kungliga biblioteket – Sveriges nationalbibliotek – kb.se

Berät­tel­ser från KB: Från Vuor­be­jaurs skogar – seri­e­ro­man om samisk histo­ria – Kungliga biblioteket – Sveriges nationalbibliotek – kb.se

”Ingenting vet jag. Var skall jag börja?”, utbrister den tecknade figuren Mats i När vi var samer. I boken får vi följa Mats Jonssons sökande i sin släkts tidigare tysta arkiv.

Vandring i Lappkärrsberget 11 maj

Lappis, Lappkärrsberget. Vi samer vet ju att förleden Lapp i platsnamn innebär att historisk närvaro av samer har förekommit där. De som bor nära en sådan plats har ofta utvecklat andra förklaringar. Här är en informativ vandring som äger rum den 11 maj tidig kväll. Mer information i länken nedan.

 

En annan blick på… Frescati – Accelerator”>En annan blick på... Frescati - Accelerator

En annan blick på… Frescati – AcceleratorI området kring Stockholms universitet söker vi spåren efter vetenskapsmän och kolonisatörer men också efter århundraden av samisk närvaro. Välkommen att delta i en performativ vandring med konstnären Hanni Kamaly, curatorstuderande Lina Aastrup och arkeologen Jonas Monié Nordin, Stockholms universitet.

Sameföreningens tal vid manifestationen om de rasbiologiska bilderna i Uppsala

Den ut- och invända kolten innebär att bäraren har sorg

Amnesty Sápmi, Sameföreningen i Stockholm och ytterligare några organisationer höll en manifestation på Mynttorget i Stockholm torsdagen den 7 april  gällande de bilder på samer som ligger tillgängliga för allmänheten på Carolina Rediviva i Uppsala, från Rasbiologiska institutets arkiv.

Medlemmen Ylva Gustafsson företrädde sameföreningen och höll nedanstående tal. Följ också länkar efter talet.

När rasbiologiska institutet öppnade för 100 år sedan var ALLA riksdagspartier överens om att det var en bra idé. Det var under en tid då rasistiska värderingar var accepterade. (Det är de ju inte längre, eller hur?)

I Sverige hade man redan ägnat sig åt etnisk rensning och fördrivit samer från

Mellansverige och kusterna. Man hade liksom skapat ett reservat där man ansåg att alla samer borde bo, även de som levt sina liv söderut – t ex häromkring Stockholm – i generationer. I Lappland skulle samerna vara “skyddade” från de nybyggande bönderna – de som skulle ha all odlingsbar mark.

Men nu … Nu hade man upptäckt att i det där reservatet ju fanns rikedomar man inte räknat med. ”Attans, hur ska vi komma åt dessa nu då? Jo, bevisar vi att samerna inte är kapabla att ta hand om sig själva, så kan de ju heller inte ta hand om sina marker. Och om vi dessutom förhindrar dem att utbilda sig slipper vi konkurrens!”

I forskningens namn grävde man upp gravar. Forskarna bytte barnkroppar och skallar med varandra – som om de vore pokémonkort. Och man fotograferade personer med och utan kläder, hemma och på nomadskolan – där renskötares barn fick gå, med en förenklad läroplan som inte gav kompetens att läsa vidare.

Jag har själv sett bilderna på Carolina Rediviva. Bilder på min Ahkka, Aijja och min Mahterahkka. Och på min Aehtjie, min pappa, när han var barn. På en av bilderna är han fyra år. Han ser rädd ut och håller sin kusin i handen. Det är bilder som ingen i släkten tidigare hade sett.

Men Aehtjie har berättat: om hur han på nomadskolan blev undersökt och bedömd. Att det var kallt, att han och de andra barnen frös där de stod avklädda. Och att de mätte … allt.

Rasbiologiska institutet tryckte skrifter om hur undermåliga samer var, att det var fel på deras kroppar, deras hjärnor, livsstil och kultur. Skrifterna placerades ut på bibliotek, i väntrum och på skolor. Och ALLA, inklusive samiska skolbarn, läste och tog det till sig.

Nu visade det ju sig att den ”vetenskap” som bedrevs på institutet inte VAR vetenskap. När det blev känt lades det ner.

Under de här 100 åren är det mycket som har förändrats i Sverige. Demokrati och sociala rättigheter har blivit självklara i samhället.

Internationellt har också mycket hänt. Förenta nationerna bildades, numera med ett permanent forum för urfolk.

Riksdagen av idag skulle inte acceptera ett inrättande av ett rasbiologiskt institut. Men vad hjälper det att folk nu säger sig ha andra värderingar än för 100 år sedan, när följderna av det som hänt inte tas omhand?

Låt oss göra en jämförelse:

Om någon ställt en byrå ovanpå någons fot, tar man då inte bort byrån så fort man inser misstaget? Lämnar man den att stå där, trots att det uppenbarligen gör ont?

Ursäktar man sig med att ”NU skulle jag ALDRIG ha placerat byrån där. Jag visste inte bättre då …”,  men låter den stå kvar? Tillsätter man istället en utredning? Klagar man samtidigt på den med foten och säger: ”Nu måste du väl ändå lämna offerrollen, har du inte vant dig vid smärtan snart, nu när byrån stått där så länge?!”

Så gör Sverige. Medan många andra länder tagit itu med historiska övergrepp, så släpar Sverige efter.

Sverige vill vara fanbärare – för mänskliga rättigheter och för klimatet. Om det gäller förbud mot barnarbete och koldioxidutsläpp, eller institut för att minnas Förintelsen, då visar Sverige sin bästa sida. Då är Sverige bra; det tycker jag med!

Men när det gäller behandlingen av det urfolk, vars land man fortfarande successivt konfiskerar, lite i taget, då är Sverige inte bara ofattbart hemmablint, utan

HOPPLÖST omodernt!

Istället för “Vi får aldrig glömma” verkar devisen vara

“Det här måste till varje pris ignoreras”. Precis som landets näringsminister gör, när han offentliggör att hans våta dröm om gruvor går före miljöhänsyn och rättsliga förpliktelser samt krav och kritik från UNESCO, FN, Sametinget och Svenska kyrkan.

Bilderna på våra familjer är privata. Nu, i en tid med GDPR-lagar, varför ska information om min pappas kroppsmått vara allmänt tillgängliga? Varför ska vem som helst kunna se foton av våra familjemedlemmar som togs under kränkande förhållanden och utan samtycke?

I andra länder – som på allvar tar ansvar för övergreppen i sin koloniserande historia – har man märkningssystem för vad andra än urfolket får lov att ha tillgång till och bedriva forskning på. Många urfolk har numera kontroll över egna kulturarv.

Varför skulle inte vi klara det? Många samer utbildade sig fast de egentligen inte fick. Till exempel den 4-åring som blev fotograferad av rasbiologerna – min pappa. Hans civila olydnad innebar att läsa brevkurser i renvaktareldens sken och bli ingenjör.

Vi är ett välbildat folk med stor kompetens. Att fortfarande mena att samer är oförmögna att hantera sina egna frågor är – rasism!

Men det behövs ekonomiska resurser också. Hur skulle det samiska samhällets situation se ut idag om man själva hade kunnat ta in skatter, avgifter och arrenden för alla exploateringar? Vi vet inte, men vilka summor det kan handla om borde det verkligen forskas kring.

Istället är det nu statskassans ofantliga vinster från beslagtagen mark och stulna naturskatter som självklart ska bekosta återställande av förstörda ekosystem, samiskt självstyre och administration, revitalisering av språk och kultur, repatriering av kvarlevor och föremål, samisk forskning och egna arkiv.

Dessutom måste staten – inte minst via skolan – åtgärda den mörkläggning av historien som lett till att det idag kastas glåpord efter samiska barn, att okunskap och kränkningar florerar i kommentarsfält, och att dräktiga vajor får benen avkörda av skotrar pga samehat.

Den där byrån på foten måste bort! Det ställs nämligen hela tiden NYA saker på den, som gör den ännu tyngre.

Respektera det samiska folkets integritet och rättigheter! Låt bilderna från Rasbiologiska arkivet förvaltas av samerna, och tillför resurser till samers egen forskning.

Vi kräver att Sverige och dess myndigheter lär sig av omvärlden – och riktar in sina rättsliga och etiska kompasser enligt de värderingar de påstår sig ha.

Gäjhtoe!

Ylva Gustafsson

Ylva Gustafsson: Barnen frös där de stod avklädda. rasbiologerna mätte... allt | Amnesty Sápmi

Ylva Gustafsson: Barnen frös där de stod avklädda. rasbiologerna mätte… allt | Amnesty SápmiNär det rasbiologiska institutet öppnade för 100 år sedan var ALLA riksdagspartier överens om att det var en bra idé. Det var under en tid då rasistiska

Rasbiologiska institutet - Uppsala universitetsbibliotek - Uppsala universitet

Rasbiologiska institutet – Uppsala universitetsbibliotek – Uppsala universitetStatens institut för rasbiologi inrättades efter ett riksdagsbeslut 1921 och verksamheten startade i Uppsala 1922. En av de drivande personerna inför skapandet av institutet var Herman Lundborg (1868–1943). Han blev…